"Den jävla idioten"
För två dagar sen dog en underbar och söt tjej i cancer. Kände henne inte, men har varit inne på hennes blogg och läst om hennes tankar om "den jävla idioten" som hon kallade cancern som förgiftat hennes kropp. En sak som slog mig var att trots att hon var så sjuk, och fick mediciner som fick henne att må dåligt så kämpade hon på och hade en otrolig livsglöd. Hade det varit jag så hade jag förmodligen deppat ihop helt. Hon skrev också att hon var glad över att det fanns peruker eftersom att hon var så otroligt fåfäng, men hon var lika vacker utan hår.
Detta fick mig att tänka på hur det var för min syster när hon var sjuk, och hur vi i familjen oroade oss konstant över hur det skulle gå. Jag var så liten men visste ändå att något var fel, många sömnlösa nätter och besök på sjukhuset. Idag är hon frisk, och det är jag oerhört tacksam över. Att jag kan sitta och bara vara, och känna att ingen kommer tas ifrån mig på länge, iallafall inte pågrund utav någon hemsk och dum sjukdom. Jag känner med hennes familj, hennes pojkvän och alla hennes vänner.
Jag är fortfarande väldigt medveten om att sjukdomen kan smyga sig på när man minst anar det, och hon går fortfarande och kollar så att inget kommit tillbaka. Inte lika ofta längre men jag blir alltid nervös när jag vet att hon ska på kontroller.
För några månader fick jag en chock, pappas kompis dotter hade mått dåligt ett tag. Åkt in till sjukhuset och fått reda på att den inte var någon förkylning, inget virus. Utan leukemi ( blodcancer ) , leukemi är otroligt svårt att bota. Och det bästa är att hitta cancern tidigt , då har man en större chans att bota den. Jag är glad över att dom hittat den så otroligt tidigt så att hon fått en chans iallafall. Och jag hoppas att hon klarar sig, för vad är det för liv man fått när man som nyfylld tonåring blir drabbad av en otroligt dödlig sjukdom. Jag hoppas att medicinerna biter, och får henne ut från sjukhuset och hem till sin familj , så att dem får spendera "frisk" tid med henne. Att hon blir frisk från leukemin och att hon får ett bra liv, det liv hon förtjänar.
Det värsta jag vet är att se människor lida, men ändå så känns det otroligt overkligt och orättvist när någon i ens närhet blir smittad. Det skulle lika gärna kunna vara du eller jag. Och ibland önskar jag att jag hade kunnat få det istället för min syster, jag gör allt för min familj. Och om det kunnat få henne att må bättre under den perioden hade jag definitivt kunnat ta smällen och må dåligt så som hon gjorde istället. Svårt för mig att förstå innebörden och smärtan , och lätt att säga att "varför kunde det inte varit jag istället?" när man inte själv är sjuk. Men allt för min familj.
Min Familj, Mitt liv , Mitt hjärta.
Detta fick mig att tänka på hur det var för min syster när hon var sjuk, och hur vi i familjen oroade oss konstant över hur det skulle gå. Jag var så liten men visste ändå att något var fel, många sömnlösa nätter och besök på sjukhuset. Idag är hon frisk, och det är jag oerhört tacksam över. Att jag kan sitta och bara vara, och känna att ingen kommer tas ifrån mig på länge, iallafall inte pågrund utav någon hemsk och dum sjukdom. Jag känner med hennes familj, hennes pojkvän och alla hennes vänner.
Jag är fortfarande väldigt medveten om att sjukdomen kan smyga sig på när man minst anar det, och hon går fortfarande och kollar så att inget kommit tillbaka. Inte lika ofta längre men jag blir alltid nervös när jag vet att hon ska på kontroller.
För några månader fick jag en chock, pappas kompis dotter hade mått dåligt ett tag. Åkt in till sjukhuset och fått reda på att den inte var någon förkylning, inget virus. Utan leukemi ( blodcancer ) , leukemi är otroligt svårt att bota. Och det bästa är att hitta cancern tidigt , då har man en större chans att bota den. Jag är glad över att dom hittat den så otroligt tidigt så att hon fått en chans iallafall. Och jag hoppas att hon klarar sig, för vad är det för liv man fått när man som nyfylld tonåring blir drabbad av en otroligt dödlig sjukdom. Jag hoppas att medicinerna biter, och får henne ut från sjukhuset och hem till sin familj , så att dem får spendera "frisk" tid med henne. Att hon blir frisk från leukemin och att hon får ett bra liv, det liv hon förtjänar.
Det värsta jag vet är att se människor lida, men ändå så känns det otroligt overkligt och orättvist när någon i ens närhet blir smittad. Det skulle lika gärna kunna vara du eller jag. Och ibland önskar jag att jag hade kunnat få det istället för min syster, jag gör allt för min familj. Och om det kunnat få henne att må bättre under den perioden hade jag definitivt kunnat ta smällen och må dåligt så som hon gjorde istället. Svårt för mig att förstå innebörden och smärtan , och lätt att säga att "varför kunde det inte varit jag istället?" när man inte själv är sjuk. Men allt för min familj.
Min Familj, Mitt liv , Mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback