Orättvist
Ibland , eller rätt ofta egentligen så tänker jag på hur orättvist saker kan vara ibland. Alltså då menar jag inte orättvisa på ett idiotiskt sätt. Utan barncancer, eller cancer överhuvudtaget. Eller andra sjukdomar.
När min syster var yngre blev hon drabbad av cancer, och då förstod jag nog inte så mycket av var det egentligen var. Mer än att hon hade ont och behövde åka iväg till sjukhuset och vara borta ibland över en dag och ibland sova där. Jag hörde mamma och pappa gråta, men aldrig framför oss, utan mest i smyg. För att inte visa sig svaga för min syster eller mig och min bror.
Jag har minnen från tiden på sjukhuset, att jag gick ut när min syster mådde illa av cellgifterna och att jag ställde mig vid en stor klocka i korridoren. Stirrade samtidigt som visaren verkade ha stannat, men den gick sakta och det kändes som hundra år . Eller som när jag skulle sova där en natt med min mamma, och vi gjorde halsband av glaspärlor.
Jag kommer ihåg min systers första operation, att hon var så svag att hon var tvungen att be oss badda med vatten på hennes läppar för att dom blivit så torra. Eller var tvungen att be någon av oss hålla i glaset så att hon kunde dricka vattnet.
Jag älskar min familj mer än allt annat på jorden, och jag vet inte hur vi skulle vara som familj utan alla motgångar vi fått gå igenom. Jag är inte tacksam för sjukdomen, men ändå tacksam att den fört oss närmre varandra. Jag blir så ledsen när jag får höra om småbarn som avlidit efter en svår kamp mot cancer. Jag blir ledsen när jag hör att någon överhuvudtaget avlidit i en så svår sjukdom, men barn ... det gör det hela värre på något sätt. En liten flicka som hette Lova gick bort för några dagar sen pga en hjärntumör som inte gick att ta kol på. Hon blev inte alls gammal. Hon fick inte ens börja i skolan. Allt för att den där "idioten" vägrade försvinna.
Jag kanske är blödig som får tårar i mina ögon av att läsa om sånt, men när man själv varit så nära inpå så tycker jag att det skulle vara sjukt att rycka på axlarna och fnysa.
Jag har varit med min syster på sjukhuset, jag har suttit på astrid lindgrens barnsjukhus och sett barn med cancer. Barn som har svullnat upp pga sina mediciner. Barn som inte ens lärt sig gå som sitter fast i en droppstång med mediciner. Barn som egentligen skulle kunna vara lika gamla som jag är nu , men som kanske inte klarade sig så långt på vägen. Jag har haft turen att ha en sån underbar familj som jag har, som bryr sig. Som är extra försiktiga på grund av allt som hänt. Även fast jag kan bli riktigt irriterad på att dom alltid ska lägga näsan i blöt. Men jag har en syster att se upp till, en syster som övervann "idioten". Många andra familjer har förlorat en familjemedlem till cancern. Jag fick ha min syster kvar. Och under många sömnlösa nätter låg jag och funderade på när det var hennes tur att komma hem, när hon skulle få bli frisk.
Jag är så glad att hon fick komma hem , och vara med oss. Som en familj, som det var meningen från början .
Jag behövde skriva av mig , allt kanske inte är så sammanhängande. Men det var mina tankar just nu..
När min syster var yngre blev hon drabbad av cancer, och då förstod jag nog inte så mycket av var det egentligen var. Mer än att hon hade ont och behövde åka iväg till sjukhuset och vara borta ibland över en dag och ibland sova där. Jag hörde mamma och pappa gråta, men aldrig framför oss, utan mest i smyg. För att inte visa sig svaga för min syster eller mig och min bror.
Jag har minnen från tiden på sjukhuset, att jag gick ut när min syster mådde illa av cellgifterna och att jag ställde mig vid en stor klocka i korridoren. Stirrade samtidigt som visaren verkade ha stannat, men den gick sakta och det kändes som hundra år . Eller som när jag skulle sova där en natt med min mamma, och vi gjorde halsband av glaspärlor.
Jag kommer ihåg min systers första operation, att hon var så svag att hon var tvungen att be oss badda med vatten på hennes läppar för att dom blivit så torra. Eller var tvungen att be någon av oss hålla i glaset så att hon kunde dricka vattnet.
Jag älskar min familj mer än allt annat på jorden, och jag vet inte hur vi skulle vara som familj utan alla motgångar vi fått gå igenom. Jag är inte tacksam för sjukdomen, men ändå tacksam att den fört oss närmre varandra. Jag blir så ledsen när jag får höra om småbarn som avlidit efter en svår kamp mot cancer. Jag blir ledsen när jag hör att någon överhuvudtaget avlidit i en så svår sjukdom, men barn ... det gör det hela värre på något sätt. En liten flicka som hette Lova gick bort för några dagar sen pga en hjärntumör som inte gick att ta kol på. Hon blev inte alls gammal. Hon fick inte ens börja i skolan. Allt för att den där "idioten" vägrade försvinna.
Jag kanske är blödig som får tårar i mina ögon av att läsa om sånt, men när man själv varit så nära inpå så tycker jag att det skulle vara sjukt att rycka på axlarna och fnysa.
Jag har varit med min syster på sjukhuset, jag har suttit på astrid lindgrens barnsjukhus och sett barn med cancer. Barn som har svullnat upp pga sina mediciner. Barn som inte ens lärt sig gå som sitter fast i en droppstång med mediciner. Barn som egentligen skulle kunna vara lika gamla som jag är nu , men som kanske inte klarade sig så långt på vägen. Jag har haft turen att ha en sån underbar familj som jag har, som bryr sig. Som är extra försiktiga på grund av allt som hänt. Även fast jag kan bli riktigt irriterad på att dom alltid ska lägga näsan i blöt. Men jag har en syster att se upp till, en syster som övervann "idioten". Många andra familjer har förlorat en familjemedlem till cancern. Jag fick ha min syster kvar. Och under många sömnlösa nätter låg jag och funderade på när det var hennes tur att komma hem, när hon skulle få bli frisk.
Jag är så glad att hon fick komma hem , och vara med oss. Som en familj, som det var meningen från början .
Jag behövde skriva av mig , allt kanske inte är så sammanhängande. Men det var mina tankar just nu..
Kommentarer
Trackback